Veckans morr på penilla.nu

Kändisskapet inom politiken ingen skillnad mot andra branscher?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Fri, 23 Jul 2010 05:53:24 +0200

Inför varje val nomineras en mängd personer till kommunala, landstings/region och riksdagslistor. Långt ifrån alla dessa får någon form av introduktion till vad det innebär att bli en offentlig person, vilket man de facto blir när man står på en valsedel.

Många blir överraskade över att det i lokaltidningen eller på nätet helt plötsligt står vilken inkomst man har, om man är ägare av, eller sitter i styrelsen för ett bolag eller är med i en förening. Man förväntas även uttrycka åsikter om alltifrån Djurens rätt till Pappors rätt, Greenpeace-aktiviteter till inställningen till biogas, nystartsjobb, skatteuttag på vindkraft, högskolans organisation eller vårdnadsbidrag!

Även om få uppmärksammas för sina svar eller för sin kandidatur i långa loppet, är känslan att vara påpassad utifrån inte bara en angenäm känsla. För dem som söker kändisskap för kändisskapets skull, finns det med all sannolikhet enklare vägar att nå dit.

För dem som redan kommit högre upp i den politiska världen, har priset ibland varit högt. Den senaste i raden som lämnat, är arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, som angav tre skäl för detta; nämligen sina tre barn. Kristina Axén Olin avgick på grund av en ohållbar personlig situation, som även drabbat familjen. Andra har angett att de inte tjänar tillräckligt på politiken – och som kommunpolitiker gör man verkligen inte det – men inte ens som riksdagsledamot tycker somliga att det är värt det.

Men framförallt ska det inre engagemanget finnas för att det runt omkring det politiska arbetet ska vara värt det. Det måste finnas människor runt omkring som uppmuntrar, stöttar och ger råd, men man kommer aldrig ifrån att den egna motivationen måste finnas för att göra livet lite enklare för medmänniskorna. Genom att bli känd, får man genomslag för sina idéer och kan genomföra dem, inte för att bli en ”kändis”.

Vinnare och förlorare efter Almedalen

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 13 Jul 2010 04:06:15 +0200

Almedalsveckan i år innehöll det mesta i nyhetsväg; pengar som brann upp, sex som eventuellt hade sålts och köpts och makt som visades upp av media, partier och organisationer. Tre ingredienser som är säkra kort för att skapa uppmärksamhet och intresse. Frågan är bara vilka som blev vinnare och förlorare i detta med att bli mest uppmärksammad? Uttrycket all publicitet är god publicitet kanske inte alltid stämmer…

Bränna pengar kan alla göra genom att slösa bort dem på oväsentligheter. Gudrun Schyman gjorde det handgripligen – dessutom på en grill! Nä, Frälsningsarméns idé att lägga pengar i den kokande grytan är verkligen ett bättre grepp.

Sex tycker de flesta är ett intressant ämne. Sälja sex är inget bra vägval i livet, ej heller att köpa. Förutom att det är kriminellt, är det en personlig tragedi. Men män med makt brukar inte behöva betala för sex, så varför skulle Littorin göra det? Dåligt självförtroende, för mycket pengar som behövde spenderas eller… så har han inte gjort det!

Utövandet av makt stod inte partierna för i första hand, det gjorde media och framförallt Aftonbladet genom sitt halande och dragande av de obesvarade frågorna kring Littorins avgång. Den tredje statsmakten visade än en gång att man kunde sänka eller höja en människa. Den enes bröd, den andres död, kan man säga, eftersom Schyman fick mycket media för något som också borde klassas som genomdumt.

Vinnare blev förmodligen de som syntes och märktes i det stora utbudet utan att behöva använda sig av de tre ovanstående ingredienserna, medan förlorarna inte känt av någon sex appeal och fått särskilt mycket media, och därmed kastat pengar i sjön (det är dyrt att vara med på Almedalsveckan). Synd om dem…

Man får till sist dock tro att svenska folket i valet röstar med hjärna och hjärta och inte bara agerar efter den senaste trenden, som om politiskt förtroendekapital vore någon slags aktiekurs. Detta förenklas om de politiska kampanjerna håller sig till sak och spelar med öppna kort. Om detta har jag också skrivit på Newsmill idag.

Högre bud!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 06 Jul 2010 04:19:18 +0200

Sommaren brukar erbjuda trivsamma auktioner på landet, där utroparen vill ha högre bud på prylarna som säljes. Almedalsveckan i år innebär högre bud från de rödgröna på allt som Alliansen lägger fram. Den välkända musikallåten allting som du kan, kan jag göra bättre, tycks vara refrängen som spelas om och om igen.

Högre bud från Lars Ohly – där alla ersättningsnivåer ska höjas, men inte ett ord om hur pengarna ska komma in i statskassan. Det nya Välfärdspartiet – Vänsterpartiet, verkar totalt ha glömt bort att människor måste arbeta för att skatterna ska komma in. Om det nu ska vara kul att betala skatt, är det ännu roligare att ha något att betala med!

För att människor ska kunna arbeta, krävs företag som kan anställa. Det glöms också bort av de rödgröna. Istället för att sänka arbetsgivaravgifterna ytterligare, vill man återställa dem för anställning av ungdomar till samma nivå som tidigare = full pott!

För att lägga ett högre bud på något när man är spekulant, måste det finnas något rejält intressant att bjuda på från början. Som väljare hoppas jag att man tänker på konsekvensen på det man bjuder på – saken måste hämtas ut och betalas för, och förhoppningsvis gå att använda.

Jag har därför svårt att se hur den rödgröna politiken ska vara användningsbar framöver, när den inte går att finansiera idag?

Fler slags åtgärder behövs för att öppna upp arbetsmarknaden!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Wed, 30 Jun 2010 11:59:51 +0200

Endast 10 procent av funktionshindrade mot 80 procent av alla andra, har ett arbete. Snittinkomsten ligger på 100 000 kr/år. Vem skulle tycka att det vore något att leva på? Dessutom är utbildningsnivån lägre än snittet i den målgruppen, vilket också försvårar möjligheten till arbete. Fler åtgärder behövs för att skapa öppningar på arbetsmarknaden totalt sett, för att få fler i arbete.

Ett krav som jag för fram nu till Kristdemokraternas riksting är att använda en del av pengarna som är avsatta till jobbcoacher via Arbetsförmedlingen, och istället införa en handledarpeng till företag och andra verksamheter som är villiga att ta emot praktikanter.

Hur en praktik är upplagd ser så olika ut; en del upplever ett stort och seriöst mottagande med instruktioner för att lära sig arbetsuppgifterna ordentligt, medan andra mest får titta på och upplever det mest som ett väldigt långt studiebesök och inte praktik!

Att ge en handledarpeng innebär att företagen kan avsätta en viss tid för en anställd, att faktiskt ha ett ansvar för praktikanterna; att se till att de lär sig relevanta saker, att de kommer i tid, att se hur de trivs eller vilken fallenhet det finns för att utföra uppgifterna de tilldelas.

Små företag är ofta positiva till praktikplatser, men det får inte kosta arbetstid – praktikanterna ska vara komplement till de anställda. Den möjligheten blir större om de får vara med från början och lära sig vad som ska göras, och även lära sig företagets kultur och arbetssätt.

Välkommen hit, eller dit!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 06 Jun 2010 16:32:36 +0200

Sveriges nationaldag är i många kommuner en högtidsdag för nya svenskar som blir välkomnade som medborgare. Visst kan väl Svenska flaggans dag och nationaldagen få vara en dag när vi alla känner glädje över vårt land och vårt folk, även om det finns förbättringspotential?

Har på sistone läst flera tidningsreportage om svenska ungdomar som åker till Norge för att jobba. Hyfsad lön, ja, men samtidigt dyrt att leva där, och ofta boende som man aldrig skulle komma på tanken att ha hemma i Sverige. Och på samma sätt är det egentligen med jobben också – långt ifrån alla har s.k. kvalificerade jobb! Snarare handlar det om servisjobb på restaurang, städ, fastighetsskötsel och annat som ska göras – men som uppenbarligen lämnar arbetsmarknaden öppen för de svenska och inte de norska ungdomarna.

Här hemma säger de rödgröna att RUT-avdraget ska tas bort omedelbart vid en valseger, och att ROT-avdraget ska tas bort på sikt. Grattis Sverige – hur ska vi då lösa arbetskraften för de jobb speciellt inom hushållsnära tjänster som ändå behövs, men som få har råd att betala? Idag är det många med utländsk bakgrund som både startar eget företag i branschen, eller blir anställda, som tidigare inte haft den chansen.

Alternativet? Att våra svenska ungdomar kommer hem från Norge och städar? Knappast.

Jag säger bara, välkomna alla som har skäl att flytta hit och vill göra det. Kom ihåg att de som ännu inte har svenskt medborgarskap, men bott här i tre år, ändå har rösträtt i kommunen. Rösta för Kristdemokraterna som ser möjligheter för människor att bidra till egen försörjning.

Vart tog sanningen vägen om sjukförsäkringsreformen?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 16 May 2010 16:07:13 +0200

Det finns två sanningar om den nya rehabiliteringskedjan; den ena talar om att det faktiskt finns en hel del människor som gått från bidrag till egen försörjning och den andra talar om att det fallit människor mellan stolarna som myndigheterna ställt fram – inte politiken i första hand!

Visst är det riksdag och regering som tagit beslut om de nya sjukförsäkringsreglerna – men man ska inte glömma bort att även LO i en rapport 2007, föreslog en ny bortre gräns för sjukskrivning och ersättning för det. Dessutom gjordes 140 personer om dagen till sjukpensionärer tidigare – utan någon större hjälp till utredning och framförallt rehabiliteringsinsatser.

Sedan årsskiftet har 8 000 personer nekats fortsatt sjukpenning. Det är en ökning med 30 procent jämfört med samma period förra året. Å andra sidan har över hälften av de ca 2 000 personer som utförsäkrades efter maximal tid i sjukförsäkringen och inte anmälde sig till Arbetsförmedlingen, gått till arbete ändå!

Nära 13 000 personer hade i januari skrivit in sig i introduktionsprogrammet. Av dessa var knappt 4 300 män och nära 8 500 kvinnor. Ännu finns inga studier på hur många av dessa som inte kommer att kunna ha ett reguljärt arbete, oavsett insatser, och som behöver få en permanent sjukersättning.

Men allt beror inte på politiken – det finns också ett stort ansvar lagt hos de myndigheter som ska möta dessa människor som varit långt bort från arbetsmarknaden i ett antal år. Reformer är alltid svåra och jobbiga för de som ska genomföra dem och för de personer som är föremål för dem. Jag beklagar djupt de människor som inte kommit på rätt plats ännu och fått sin ersättning sänkt. Ingen blir friskare av en dålig ekonomi – oro är lika farligt som vilken sjukdom som helst. Men att över tusen personer ändå fått arbete och tjänar till sin egen lön – det är bra både för dem och för samhället i stort.

Nolltolerans mot mobbning oavsett var det händer!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 27 Apr 2010 03:07:00 +0200

Den 25 april var det fem år sedan Måns Jenninger i Lerum tog sitt eget liv på grund av långvarig mobbning. Han var endast 13 år gammal. Varje dag utsätts barn och ungdomar för mobbning, på olika sätt och med olika medel. De senaste veckornas diskussioner med Piratpartiet i GT och via nätet, gör ännu mera tydligt, att oavsett var mobbningssituationen inträffar, på nätet, via mobiler eller i verkligheten, måste vuxna reagera och ta fram den etiska kompassen. Förebyggande arbete är alltid bra – men då förutsätts att det finns ett problem att hantera, vilket PP inte vill se att det finns.

Många ser nätet som sin fristad – man får vara den man är utan att dömas för sitt utseende eller funktionshinder, och kan hitta vänner med samma intressen. Vissa hittar till och med sitt livs kärlek via intressen eller matchmakingsites. Men precis som med vilket kommunikationsmedel som helst, kan den digitala världen bli en mardröm, om medlen används på fel sätt.

Att ha en etisk kompass innebär att man förstår var gränsen går för ett beteende som kan upplevas som kränkande; och kanske att man till och med kan ha en bit civilkurage för att våga tala om för andra, hur deras beteende upplevs.

Den 1 maj öppnas en fotoutställning i Alingsås om mobbning – gå gärna och se den. Ta del av barn och ungdomars synpunkter och tankar kring detta och fundera ett varv till, om det inte är alla vår uppgift att visa nolltolerans mot mobbning oavsett vilken arena det händer på?

Piratpartiet fortfarande svarslöst

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Wed, 14 Apr 2010 16:09:11 +0200

Media har artiklar dagligen med rättsfall där email, SMS eller konversationer på nätet gett upphov till rädsla och känsla av maktlöshet. Huvudbudskapet i mina debattartiklar är alltså att vi har verkliga problem med nätmobbningen, som påverkar mängder av svenska barn, ungdomar och vuxna. Problem som förtjänar mer uppmärksamhet än faktiskt både FRA och IPRED (även om jag befinner mig i viss intern opposition mot mitt parti i dessa frågor).

Jag är ingen webexpert som kan tala om tekniska lösningar. Och jag tror inte på censur via myndighet, eller inskränkning av rätten att framföra en åsikt. Men när kränkningar förekommer, så måste det finnas lagar som både skyddar offret och som låter mobbaren känna konsekvenser, exempelvis i form av skadestånd. Sådana lagar finns redan till största delen redan på plats, men behöver kompletteras med resurser och rutiner hos polisen så att de kan agera snabbt och stävja trakasserierna innan de blivit ännu värre. Likaså måste skolan ges tydligare rätt att stävja kränkningar som skickats via SMS och Internet.

Åtgärder som dessa bidrar till att skapa diskussion, vilket i sin tur är en del av det förebyggande arbetet. Förebyggande arbete och disciplinära åtgärder är nämligen inte varandras motsatser. Så framställs de hela tiden i den rödgröna retoriken, men när den nämns, så har jag lämnat Piratpartiets göranden och låtanden. De rödgrönas svartvita värld mellan lag och rätt kontra stöd och hjälp, får bli ett ämne att återkomma till.

Att kritisera Piratpartiet är som att peta i en myrstack. Men så få svar på frågorna jag ställde! Det har varit mer intressant att praktisera kränkande tillmälen…!

Tokfrihet eller orwelliansk övervakning tycks vara de enda alternativen i piratpartisternas polariserade världsbild. Eftersom jag nu anser nätmobbning vara ett verkligt problem och en integritetsfråga, så måste jag vara för övervakning, censur och begränsning – eller? Andra reagerar mer extremt och påstår exempelvis att kontentan av det jag skrev är att Piratpartiet skulle vara orsak till nätmobbning eller rent utav händelserna i Bjästa. Läste de överhuvudtaget artiklarna? Troligtvis inte, med de reaktionerna.

Av alla de reaktioner jag sett, är det intressant nog ingen som verkar ställa frågan om de själva, med all sin expertis i nätfrågor, skulle kunna hitta konstruktiva förslag på hur man skall komma till rätta med problemet. Men eftersom ett antal piratbloggare inte ens anser att det finns något problem, så får vi nog vänta.

Vart står Piratpartiet ifråga om trakasserier på nätet?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 10 Apr 2010 11:34:15 +0200

Tusentals människor, barn såväl som vuxna utsätts dagligen i vårt land för mobbning, trakasserier, ryktesspridning och förtal. Idag finns fler sätt än någonsin att både använda för dessa handlingar, och att motverka dem. De omtalade händelserna i Bjästa och Landskrona, har lett till upprörda känslor på Facebook och andra forum på nätet.

Om detta skriver jag idag en debattartikel i GT (som tidningen gav en extra tillspetsad rubrik) och på samma tema hade jag tillsammans med Lisbet Pipping, författare och föreläsare i bl.a. mobbningsfrågor, en artikel i TTELA den 7:e april.

På TV4-nyheterna talade man om detta som att det var skillnad på ”verkligheten” och nätet. Men idag är nätet verkligheten för speciellt barn och ungdomar. De umgås där, de chattar, skickar bilder med mera. Men ska allt kunna sägas där, som man faktiskt inte skulle säga öga mot öga?

Piratpartiet har ofta haft sin egen tolkning av vad som är integritetskränkande och inte. Men hur ser man på mobbning på nätet, genom SMS, MMS, osv? Hur ska drabbade människor få slippa sådant, eller få möjlighet till upprättelse, om allt släpps helt vind för våg?

Värnet om den enskildes privatliv är lagfäst i Sveriges grundlag, och att Staten skall endast vid en konkret brottsmisstanke ha rätt att samla bevis och utföra övervakning av sina invånare. Staten skall i alla övriga fall utgå från att dess medborgare är oskyldiga och lämna dem ifred står det i Piratpartiets principprogram. Men det blir problem när man silar statens mygg, men sväljer alla andra aktörers kameler!

Alla former av upprepade trakasserier = mobbning. Det kan inte, ska inte accepteras. När Piratpartiet inser att bedriva politik handlar om att kunna fler områden, och man ser konsekvenser för den enskilda människan utanför det tekniska, då kan det tas på allvar, men inte förrän dess.

penilla.nu är tillgänglig

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 18 Mar 2010 10:48:01 +0100

Partiernas centrala sidor är inte tillgängliga för alla väljare, men denna webbplats har gjorts enligt konstens alla regler och är det. Ett gästinlägg från Lars Gunther, ansvarig för tekniken på penilla.nu.

Det är organisationen funka.nu som med varje valår gjort denna undersökning, skriver Svenska Dagbladet.

När jag (Lars) gör webbplatser, så är tillgänglighet alltid något jag tänker på från första början. Det viktigaste är att man inte missbrukar sidornas grundteknik, HTML, utan följer standarderna både till bokstav och andemening. Sedan räcker det med några enkla kompletteringar, så att sidorna funkar både med och utan mus, har tillräckligt hög kontrast, etc. Det är inte något som kräver särskilt mycket extraarbete om man kan sin sak. Att skylla på fördyring är en dålig ursäkt!

Om man först bygger halvmeterhöga trösklar i ett hus och sedan sätter in ramper för rullstolar och barnvagnar, då blir det dyrare, men om man inte hade några trösklar från början, så är merkostnaden för tillgänglighet noll. Så är det också på webben. Problemet är att på tok för många okunniga webbutvecklare får fortsätta göra dåliga jobb, för att deras arbete köps in av okunniga beställare.

I Sverige har vi haft ett antal initiativ för tillgänglighet på offentlig webb, främst genom Vägledningen 24-timmarswebben, som tyvärr tappat officiell status. Skulle Penilla bli invald i riksdagen kommer hon med min hjälp driva frågor om tillgängligheten på offentlig webb och verka för att detta tydligt skall finnas med i utbildningen för gymnasium och högskola. Det går alldeles utmärkt att ge myndigheterna direktiv i en sådan sak, och en viss lagstiftning borde också finnas. (Även om man inte får skriva in en specifik teknik i den, då utvecklingen alltid går vidare.)

Själv jobbar jag med kursplaner för Gy -11, så där kanske saken är ordnad per automatik, i och med att just jag fick uppdraget, men det återstår mycket att göra i form av fortbildning. Därtill kommer högskolorna, vars kvalitet skiftar betänkligt på den här punkten. Somliga gör ett riktigt bra jobb, andra gör motsatsen. Med tydliga direktiv och fortbildning kan detta ordnas. WaSP InterACT är en färdig resurs för dem att utnyttja, som gör merkostnaden för nya kursplaner löjligt låg.

Sammanfattningen är alltså att tillgänglighet på webben inte behöver kosta särskilt mycket, men den behöver uppmärksammas också politiskt. Detta är varken svårt eller konstigt, men värt att beakta när du röstar i September.

Vad är riksdagen till för?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 14 Mar 2010 07:18:43 +0100

Jag kandiderar till riksdagen. Det är Sveriges högsta beslutande folkvalda församling. Man beslutar om ny lagstiftning och många andra saker som berör oss alla. Men inte Carl Bildt?

När beslutet togs häromdagen, att erkänna det armeniska folkmordet 1915, var det inte ett unikt beslut i resten av världen, även om det låter så hos motståndarna. USA och många andra länder, har redan sett det uppenbara. Men här backade Alliansen på ett sätt som inte är värdigt varken frågan eller en regeringsmajoritet.

Är Turkiet som land viktigare att ha med i EU, trots brister i demokrati och svårigheter att hantera landets interna organisation mellan folkvalda och militären? Är det landet viktigare att få med än Island, Norge eller Schweiž som har olika god ekonomi förvisso, men ändå är stabila demokratier?

Ibland kommer synpunkter på att riksdagen tenderar att vara ett transportkompani, där det är låsta positioner mellan opposition och majoritet. Det är en tråkig inställning för ledamöterna, som säkert alla skulle uppskatta att få gehör för sina frågor oavsett partitillhörighet.

Än värre, är dock när en minister efter taget beslut i kammaren går ut och talar om att han inte kommer att följa det. Så mycket för demokratin i det egna landet, alltså...

Posten, Posten var är du?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Wed, 24 Feb 2010 17:48:48 +0100

Vad gör Posten, undrar jag. Först tar man bort en mängd brevlådor, sedan ändrar man höjden på dem så inte folk når att lägga i några brev. När man gjort det, ska Företagscentren tas bort!

Grattis alla företagare som ska skicka paket och pallar och måste traska in på ICA, Pressbyrån och andra småställen med minimala gångar, för att inte tala om noll plats på lager.

För att riktigt skapa kundnytta och effektivitet, ska flera tusen anställda sparkas från Posten. Fantastiskt! När privata företag får förelägganden för att man måste vara fysiskt tillgängliga för allmänheten, gäller det tydligen inte det statliga bolaget Posten. När NetOnNet och andra större butikskedjor lägger sina lagerbutiker på ställen dit man kan ta sig med bil, gör Posten tvärtom.

Och för att lägga lök på laxen – så minskar ständigt servicen för dem på landsbygden. Nej, skärpning; Postens vd borde gå ut och göra avbön som sin kollega på SJ.

Alla dessa dagar…

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 13 Feb 2010 15:52:31 +0100

Det finns en mängd dagar för handelns skull, en del utsedda av FN för att fokusera på vissa frågor och en del som är viktiga bara för dig och mig. Alla Hjärtans Dag borde åtminstone innebära goda tankar om man nu inte vill köpa geléhjärtan i ask, röda rosor eller något annat. Där kommer den kristdemokratiska politiken in - en politik med hjärta men också med hjärna!

Många gånger känns kristdemokratiska förslag som utslag av sunt förnuft, och borde därför inte vara så svåra att ta till sig. Att det däremot finns en del företrädare som inte förstår att den kristdemokratiska ideologin är bäst för moderna föräldrar, därför att jämställdheten är inbyggd i människovärdet och den egna människans förmåga att få besluta om sin egen tid, det är förstås beklagligt.

Alla Hjärtans Dag borde fokusera på alla par som kämpar för att få sin vardag att gå ihop, med barnpassning, matlagning, aktiviteter och jobb, där den bästa presenten förmodligen vore en barnfri helg eller en kväll för att få rå om varandra.

Visst är det en fråga om sunt förnuft, att ta tag i livet tillsammans emellanåt, inte minst för barnens skull? Men att få känna sig uppvaktad, sedd och älskad är viktigt och kan aldrig beslutas om som varken rättighet eller skyldighet. Politiken har sina begränsningar och tur är väl det…

Kristdemokratin en egen ideologi

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 28 Jan 2010 10:15:58 +0100

Nej, inte vill jag ha Kristdemokraterna mera konservativt, tvärtom! Konservatismen är för sig, och kristdemokratin för sig. Annars hade väl de konservativa och de kristdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet slagits ihop för länge sedan. Att de står varandra nära, och tillhör EPP bäda två, är en annan sak!

Att Kristdemokraterna behöver förändras som parti har jag menat länge. Mycket längre än FFFF, och har agerat många gånger för förändringar i organisation och kultur.

Vårt problem är inte att det finns ett stort socialt engagemang. Inte heller att det finns en och annan troende människa som är medlem, eller att familj- och äldrefrågor står högt i kurs. Problemet ligger snarast i en ideologisk förvirring, där kunskap om kristdemokratin inte har jobbats tillräckligt med under årens lopp.

Politik kan nämligen inte endast drivas av känsla; bakomliggande lyssnande, läsande och inhämtande av kunskap på alla de sätt krävs för att fler ska förstå och ta ställning för kristdemokratin.

Det svåra ordet subsidiaritet - att beslut ska tas på lägsta effektiva nivå, innebär att varje individ har ett ansvar, men tillsammans med andra kan man både få hjälp och hjälpa andra. Att varje nivå har sin sfär att besluta över, annars får man ta hjälp av den högre nivån.

Jag har sett många människor ta initiativ som vuxit och blivit vägledande och avgörande för andra människor - därför är jag kristdemokrat. Jag vill ha ett samhälle där fler vågar ta steget att förverkliga sina idéer, drömmar och även stötta andra. Jag har viljan att jobba för det, har du?

Save Saab - Sell Saab!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 17 Jan 2010 16:30:51 +0100

I eftermiddag har en av Sveriges största och mest fridsamma manifestationer någonsin ägt rum till förmån för Saab - med uppskattningsvis 1 500 bilar i karavan och desto fler människor!Med matsäck, försäljning av korv & bröd i kylan gjorde man sin röst hörd med skyltar och skanderande: SAVE SAAB - SELL SAAB!

Jag har efterlyst dessa vanliga människors engagemang; att mera påtagligt visa på att nu köper man inte längre GM:s resonemang och att ett beslut måste komma.

Det mest logiska är att några får köpa loss Saab och att man därifrån kan starta om på ett nytt sätt, men med fortsättning på forskning och utveckling. Kunskap och engagemang finns här och av bilarna i karavanen att döma; ett stort engagemang även från andra länder.

Det kändes stort att vara med idag. Jag hoppas få vara med när nya ägare kommer till Saab också.

GM har problem med sitt anseende

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 09 Jan 2010 11:48:05 +0100

GM har länge haft problem av ekonomisk karaktär - men nu är problemen värre. Företaget har problem med sitt anseende, vilket kommer att kosta ännu mera i slutänden. De SAAB-anställda har tappat förtroendet, de fackliga, politikerna och inte minst allmänheten och SAAB-entusiasterna.

En likvidation har inletts av SAAB; en frivillig nedläggning istället för konkurs. Det är inga handlingar som skrivs på en eftermiddag till Bolagsverket, dessutom inte med tanke på att det är engelskspråkiga handläggare = likvidatorer.

Nu handlar det om handling. Vi svenskar är så oerhört måttfulla i våra reaktioner gentemot andra folkslag. Tänk bara på de franska bönderna! Vi kan också reagera. Det finns flera sidor på nätet som uppmuntrar till bojkott av GM:s produkter, och det planeras parader av SAAB-klubbar över hela världen.

Men demonstrationer har vi bara sett i USA, inte i hemstaden Trollhättan. Det är ingen partipolitik, ingen facklig organisation som har patent på trollhätteborna med omnejds möjlighet till försörjning. Alla kan behöva få utlopp för sina känslor kring detta, så jag uppmanar till att ge GM fler problem; om alla som knyter näven i fickan kring ett stort företags nesliga sätt att bete sig, och ställer sig upp som en man, då händer det grejer.

Politikens återkomst

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 28 Dec 2009 19:05:30 +0100

Politikens återkomst låter som en StarTrek-film, men trendspaningar inför 2010 ger vid handen att politiken är på väg tillbaka. Låter betryggande, om den någon gång varit borta, och vilka har då tagit besluten i riksdagen, kommun- eller regionfullmäktige, kan man fråga sig?

Klimatfrågan är inte den svåraste politiska frågan på sikt. Den långsiktiga utmaningen är den åldrande befolkningen, växande vårdbehov och stegrande vårdbegär, enligt framtidsstrategerna Kairos Future. I den traditionsenliga trendspaningen ”What´s on” som företaget gör är politikens återkomst en av det tio tunga trenderna som väntas växa under 2010.

Detta är en av tio tunga trender som framtidsstrategerna tror att vi kan förvänta oss den kommande framtiden. Flera andra comebacker väntas; storrikens återkomst, absolutismens och djupets återkomst är några av övriga trender i listan.

En av anledningarna till att politiken växer i betydelse är naturligtvis behovet av samordning av resurser och beslut som möjliggör förändringar i positiv riktning. Som kristdemokrat hävdar jag att subsidiaritetsprincipen ständigt måste vakas över. Beslut ska inte tas på högre nivå än nödvändigt, och det offentliga ska inte ha uppgifter som andra kan göra bättre eller lika bra.

Men att just samordna de offentliga medlen och dess användning, måste göras ännu mera effektivt därför att 2010 kräver väljarna besked om vad varje parti vill prioritera när resurserna är begränsade.

Jag hoppas därför på fler offentliga samtal, inte minst en återupplivning också av politikens olika rum - torgmötet till exempel - som gör att vi politiker syns och hörs för medborgarna. Ta ställning kan alla göra utan information, men det blir så mycket sämre resultat..!

Så - GOTT NYTT politikår önskar jag er alla!

Alla andra eller också du och jag?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 26 Nov 2009 08:40:08 +0100

Alla känner igen den lilla historien om "Någon Annan", den som handlar om att det alltid förutsätts finnas just - någon annan - som gör de saker man själv inte vill, kan eller är engagerad i. Civilkurage för mig är att försöka göra det man kan i det lilla, i det här fallet med SAAB.

Många ropar på regeringen, att det är de som ska rädda jobben på SAAB - för det pratas mera om det än själva biltillverkningen. Och visst - det är jobben som är viktigast för människorna. Men jobben kommer från företag och företagare som satsar sitt liv och sin tid på att det ska gå så bra som möjligt.

Det är ett tankeskifte, att storebror samhället eller pappa storföretaget inte kan ta hand om oss i alla livets situationer. Ibland måste din och min tid, våra pengar och vårt engagemang vara det som för världen framåt.

Vad kan du och jag göra för att få fram fler jobb i Trollhättan med omnejd? Hur kan du och jag använda våra slantar och handla i affärerna som finns här? Kanske köpa en SAAB om du ändå ska köpa en ny bil?

Det är inte alltid "Någon annan" - det kan vara så illa att det är dig och mig det hänger på...

Synen på fackliga representanter

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 10 Oct 2009 18:36:26 +0200

Bilden av hur en facklig representant ska vara är ganska stereotyp. Man förutsätter att det är en man, med stor airbag, väska med axelrem, jeans och eventuellt kavaj, men oftast jacka. Lite småbufflig i sättet, högljudd efter ett par öl på kvällen och alltid beredd att förhandla om vad som helst som kommer i hans väg. Snacka om att visa på motsatsen när jag häromdagen berättade för några personer att även jag är fackligt aktiv!

Jodå, i snart två år har jag försökt tränga mig in i den fackliga världens gåtor. Med diplomet på väggen är jag certifierad företrädare för Ledarna. Jacka har jag också allt som oftast, likaså är jag nog beredd på förhandling om så behövs, med vanan från politiken. Men där slutar nog likheterna.

Behövs då facket, oavsett stilen på representanterna? Ja, det tror jag, därför att många människor behöver hjälp på sina jobb. Det är arbetsmiljöfrågor av både fysisk och psykisk karaktär, uppsägningar eller andra saker som sker mer eller mindre godtyckligt. Att vara chef idag är mer krävande än det någonsin varit därför att tekniken möjliggör ständig uppkoppling för information och kommunikation. Att få hjälp att sätta gränser för sitt arbete så inte hela livet handlar om jobbet, kan vara ett av de områden där en chefsorganisation som Ledarna kan vara till stor hjälp.

Lönen är en viktig del för vår överlevnad, men inte allt. När så många är arbetslösa betyder dock en lön överhuvudtaget en stor skillnad för hur man lever sitt liv. Om det blir något över till roligare saker än räkningarna, är det positivt!

Att a-kassan fungerar med sina utbetalningar när man behöver den, är en rättighet för den enskilde och en skyldighet från fackens sida. Så många miljoner som betalats in under många år, måste organisationen fungera när de också ska betalas ut. Kan jag och männen med axelremsbagarna påverka det, så har vi kommit en bit på väg för våra medlemmar.

Ropen skalla, arbete åt alla?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 04 Oct 2009 11:12:06 +0200

Har läst jobbilagan till GP nu på morgonen. Visst finns det jobb, men jag som läser av intresse för att se vad för slags jobb, blir allt som oftast konfunderad. Och jag kan inte vara ensam om det. Titlarna är inte sällan på engelska, man ska helst ha jobbat med det i ett antal år, och dessutom står det ofta att man ska vara kunnig, inspirerande, klok, har energi och kraft och att man är prestigelös. Förutom att man ska vara tävlingsinriktad, vara en doer och lösningsorienterad. Nähä?

Alla förmågor och egenskaper står förstås inte listade på exakt samma jobb, men tillräckligt ofta är det lite motsägelsefullt skrivet och jag undrar om företagen vet vad de vill, egentligen?

Det vore intressant att se vad man skulle få om det stod bakåtsträvare, problemsökare och inte har alla hästar hemma..! Jag skämtar förstås, men bakom alla annonser står arbetsgivare i behov av rätt person på rätt plats. I dessa tider när många söker jobb som man kanske inte riktigt vet vad det är, men man måste ha ett jobb och man måste söka för att få sin ersättning, så får man ta alla chanser. Från bägge håll.

Det som oroar är alla dem som aldrig eller i alla fall inte på mycket länge, funnit sin plats riktigt, och som aldrig kommer ifråga att komma på intervju när det finns så många andra att välja på. Jag talar om de med någon form av funktionshinder, sjukskrivning eller andra hinder. Många företag anstränger sig för att göra goda gärningar i form av bidrag till välgörenhetsorganisationer. Tänk om fler satsade medel också på att anställa en person på några timmar om dagen så den personen fick jobba 100% av sin förmåga. Jag är säker på att det skulle gynna företaget, den enskilde och hela samhället om vi kunde ge plats åt fler.

Ropen skalla, arbete åt alla?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 04 Oct 2009 11:12:02 +0200

Pseudofigurer eller köksbordspratare?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 26 Sep 2009 21:29:30 +0200

Hur kan det komma sig att SVT väljer att flyga in Anna Anka till fredagens prime-timeTV, när hon förekommer i en serie på TV3 om ett liv som de flesta lever fjärran från. Pengarna från den surt betalda avgiften till Radiotjänst har väl sällan använts till något så onödigt...

Pseudofigurer tenderar att styra media nyhetsflöde allt emellanåt. Vilka fattiga liv tror de som skriver om det och visar det på TV, att vi andra har, att vi bara MÅSTE veta vad kändisar tycker och tänker om Sverige och svenska förhållanden - särskilt som de inte bott i landet på ett stort antal år!

Göran Hägglund har fått kritik för att han talar om verklighetens folk och Kristdemokraterna som ett parti för vanligt folk. Nej visst, vi är väl inte så intressanta som sminkade miljonärsfruar eller fd kändisar. Salongerna är bytta mot köksbord, och champagnemingel är inte som ett fredagsmys. Om dessa världar kunde mötas, verkliga samtal kunde föras om ensamhet, längtan efter trygghet för barnen och föräldrarna som börjar bli till åren, då skulle det bli mer intressant.

Titlar, positioner, pengar och makt i alla ära, men att möta människor för att de är just det - människor - är det som är viktigt.

En vecka eller ett år till valet

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 13 Sep 2009 10:01:47 +0200

Med en vecka kvar till Kyrkovalet och ett år till de allmänna valen, är det intressant att se de olika alternativen. Hur tydliga är de i Kyrkovalet, hur uppfattas de av väljarna? Och hur angelägna frågor driver de, egentligen?

För att vara medlem i Svenska Kyrkan, känner jag inte att jag har tillräckligt grepp om kyrkans organisation. Vem röstar man fram till vad, är nog en ganska vanlig fråga hos gemene man?

I de allmänna valen står namn på valsedlar till respektive nivås högsta organ; kommunfullmäktige, region/landstingsfullmäktige och riksdag. Så också inom kyrkan. Men där är det mera okänt också vad man beslutar om. Att man bland annat har hand om begravningsväsendet på lokal nivå med tillgång till, och skötsel av gravplatser är kanske inte den främsta anledningen att gå och rösta? Och vad händer då på stifts- och riksnivå?

Nej, att det alltid är politik (strategi och taktik) mellan olika grupper som vill olika saker, det hittar man i varje organisation. Men tack och lov att mitt eget parti har lossat banden och att det finns en särskild grupp, Kristdemokrater i Svenska Kyrkan som jobbar med detta.

Att de tar med sig sina kristdemokratiska värderingar i arbetet inom kyrkan är självklart, men att partipolitiken får stå kvar utanför dörren, det borde vara naturligt även för de andra valda.

Hallongrottor och civilkurage

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 03 Aug 2009 17:35:34 +0200

Värdet av det ideella arbetet i Sverige uppgår till många miljoner kronor per år. Engagemang under sommarhalvåret som guider i bygdegårdar och kyrkor, hembakta kakor på gårdscaféer och röjning av vägar och badplatser ger öppen natur och kultur!

Utan bilen stannar Sverige står det ibland på dekaler, särskilt satta på lastbilar. Utan vänskap och ideella krafter stannar Sverige definitivt. Ingen klarar sig utan sina medmänniskor, oavsett om det gäller ledsagning av äldre och funktionshindrade till frisör och bank, barnpassning, eller helt enkelt genom att ge bort en burk nybakade hallongrottor!

Vad spelar hallongrottorna för roll, tänker du, det klarar man sig väl sig utan i allra högsta grad. Är inte så säker på det! För det handlar inte om kaksorten utan om omtanken. Att någon ansträngt sig för en annan människas skull.

Häromdagen delade polisen ut medaljer till några unga killar som varit med och stoppat en inbrottstjuv. Det är ett bevis på civilkurage och att våga bry sig om andra; kanske ett snäpp högre än hallongrottorna. Men oavsett vad vi väljer att göra, är huvudsaken ATT vi gör det.

Nya tider, nya åsikter?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Wed, 24 Jun 2009 07:33:15 +0200

Riksting är spännande - det är Kristdemokraternas högsta beslutande organ, ungefär som kommunfullmäktige i en kommun. Vad kf beslutar kan endast kf upphäva. Så är det inte i ett parti, vad än stadgarna säger. Det ändras åsikter och ståndpunkter både nu och då, och vanliga kommunpolitiker och funktionärer har fullt upp med att hänga med i svängarna.

Rikstinget 2007 tog upp kärnkraftsfrågan, där man inte ville ändra ståndpunkt utan fortsätta jobba för alternativa energiformer. Det vill man från partistyrelsens sida nu också - men även tillsammans med kärnkraften från och med januari i år.

Är principprogrammet förlegat, är våra medlemmar med i rätt parti med anledning av åsiktsbyten, vilka dokument ska vi hålla oss till som vägledande för egna val i kommuner och landsting? Kanske en oviktig fråga för gemene man, men inte för den engagerade förtroendevalde som vill göra ett bra jobb för sitt parti.

Visst, nya tider kan behöva nya åsikter. Kristdemokratin ska vara en progressiv kraft i samhället, inte en konservativ, tillbakasträvande. Men att då före beslut och förändringar diskutera i god ordning, det bidrar faktiskt till enhet och progressivitet.

Dödsstraff och demokrati

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 02 Mar 2009 21:11:59 +0100

Att USAs president Barack Obama är för dödsstraff är ingen nyhet för dem som brydde sig om att läsa på om honom inför presidentvalet. Om detta rapporterade få medier i Sverige. För dödsstraff ville väl bara George Bush och Kinas ledare ha? Men lätt att avfärda, eftersom Bush inte var en bra president och Kina ingen demokrati, heller...

Nej, nog är det så att dödsstraff inte tillhör en demokratis främsta kännetecken, tvärtom. Många är de liksom jag, som tror att det finns andra slags straff för att botgöra sitt brott. Förhoppningsvis ska också en fängelsetid ge möjlighet till rehabilitering och att kunna komma ut efter avtjänat straff med ett nytt liv med nya sätt att tänka.

Dock är det så, att trots att straffet är avklarat, är inte hämnden det för vissa människor, om inte personer straffas med döden. Det inte demokratins rättssystem beslutat, tar man i egna händer. Många människor lever idag med dödsstraffet hängande över sig. Det de en gång gjorde, och som de ångrat, lämnas inte i fred. De lever, men ändå inte.

När till och med den kände tv-psykologen Dr Phili ett program lyckönskade en familj till att äntligen få revansch - hämnd på en fd släkting efter 15 år, förstår man att orden försoning eller förlåtelse utan förståelse för dess innebörd, väger lätt mot den känsla som hämnden kan fylla människor med.

Hämnden är ljuv, säger ordspråket, så länge det varar. För vad gör man sedan, då? Försoning betecknar en genuin, återvunnen samhörighet, inte bara att bråket upphör.Hmmm, vad väljer du?

Nyttigt arbete som minskar stress

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 15 Feb 2009 22:04:06 +0100

Det finns många uppgifter på en arbetsplats som borde göras för att få upp effektiviteten och öka trivseln. I Sverige har begreppet personlig assistent kopplats endast till personer med någon form av funktionshinder, medan chefer och andra i utländska filmer till exempel, har personliga assistenter till hands i sitt arbete. Tänk om det blev mera accepterat här också!

När det nya ROT-avdraget slagits fast, är det dags att förnya och utöka RUT. Visst är det bra att kunna få hjälp med tvätt och strykning, till och med hjälp med att hämta sina barn på dagis för dem som behöver det. Men vem önskar sig inte i hemlighet att få ha en egen assistent på arbetet för att göra det som man borde göra, men som liksom inte hinns med.

Förstå mig rätt - det handlar om en kvalificerad person som kan många olika saker, och som får mycket gjort. Mailinglistor, brevsvar, sortering, utskick, statistik - ja listan kan göras lång. Förutom att det faktiskt vore skönt att ha någon att be om att få en kopp kaffe, även om det är fult att säga i Sverige. Arbetstiden skulle inte förkortas, men åtminstone kännas mera avstressande när man vet att det inte längre ligger långa listor med saker som BORDE göras.

Är detta svårt att genomföra, kan man undra, när människor står på kö för att få jobb? Är vi för kräsna i vårt land för att vilja ha sådana jobb där man kan få vara till glädje för andra? Eller förstår inte företagen att just det som blir liggande, är energitjuvar för dem som redan jobbar mycket.

Jag är glad i alla fall. Jag har hittat en person som jag visserligen delar med resten av kontoret, men jag bjuder på det. Glädjen blir större när man delar den, har jag hört!

Görans vision

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 07 Feb 2009 19:39:52 +0100

Har varit på seminarium om kommunikation häromveckan. Man kanske kunde tro att det skulle vara extra fokus på att få oss som var där, att anamma, gripas av och vilja veta mer om den vision som vi förväntades förstå. Att det skulle bli MIN vision- inte bara Görans.

Trygghet i det lilla - är trygghet i det stora. Så sant som det är sagt. Det som Kristdemokraterna är bra på, är att jobba för den lilla människan; en människa som vi alla kan bli eller har varit någon gång. När vi behövt hjälp från andra, för att få ett arbete och få ihop pengar till brödfödan, när vi behövt en bostad eller hjälp med barnpassningen för att kunna jobba.

Basala behov som att bli uppmärksammad, bli bekräftad av människorna runt omkring som den jag är och för den jag kan bli, med hjälp av andra.

Där behövs en aktiv näringspolitik som även ser de små företagen, de företagare som kämpar dygnet runt för att kunna leva på sin dröm. De som behöver anställa fler, men inte vågar för att de är rädda att inte kunna betala lön i längden.

Där behövs en arbetsmarknadspolitik som ger fler människor arbete - efter deras egna förutsättningar. 100 procent av vars och ens förmåga. Då får fler plats, då öppnar sig fler möjligheter att kunna gå från bidrag till lön.

Om DET också finns i Görans vision så är jag med. Annars inbjuder jag honom gärna att dela min vision.

Kan Kristdemokraterna bli ett parti för alla?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 26 Jan 2009 21:44:16 +0100

Principprogrammet beskriver tydligt vad kristdemokrati är och vad det ska innebära i progressiv förnyelse av samhället med utgångspunkt från det unika och lika människovärdet; inte en konservativ hållning där allt ska bevaras som det alltid varit och där människovärdet delas upp i kategorier utifrån nytta.

Men ett antal vältaliga medlemmar med konservativ bakgrund framställer sig gärna som de ”riktiga” kristdemokraterna, och så ytterligare en falang med en empati för de svaga i samhället, ett äkta socialt engagemang men ingen uttalad ideologisk tanke.

Ett parti för alla kanske Kristdemokraterna aldrig kan bli – men är det verkligen målsättningen?

Många medlemmar väntar på att ledarskapet ska gå före och visa på hur Kristdemokraterna ska lösa de problemområden som finns med otydlighet i den ideologiska framställningen, vilken politik som gäller och vem som duger som företrädare.

Min uppfattning är att ett krismedvetande hos Kristdemokraterna finns på lokal nivå, men att det inte har tagits på allvar av partiledningen.

Jag hoppas att valberedningen i år, nu tar tillfället i akt att möta medlemmarnas oro, frågor och funderingar som uppstått genom debatten kring EU-listan, tar det på allvar och ser över partiledningens sammansättning. För om inte de står upp för de kristdemokratiska värdena internt, varför ska då personer på andra nivåer göra det?

Hot eller kanske hot?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 15 Jan 2009 20:50:58 +0100

Jag är ett hot, fastän jag känner mig mera som hotad! Enligt Wikipedia, den kostnadsfria webbaserade uppslagsboken, är hot en förklaring om avsikten att använda obehagliga drastiska åtgärder eller våld. Hot kan bli olaga hot, som alltså är en brottslig handling. Är det verkligen mig de vill åt, undrar jag då?

Jag fick veta häromdagen att jag uppenbarligen är ett hot mot vissa människors lilla inskränkta värld, genom att de okända personerna hade gått ut med tryckta budskap om mitt – enligt dessa – tvivelaktiga leverne i dryckenskap och annat. Man kryddade sina budskap med religiösa undertoner för att riktigt späda på eventuella fördomar mot mig som person eller mot mitt parti, Kristdemokraterna.

Reaktionen hos mig blir snarare, att de är ett hot mot demokratin. Att kränka eller hota en offentlig person kan aldrig vara acceptabelt. Och vad är syftet? Hur skulle jag bli en bättre människa av detta?

Nej, jag vill snarare vara den andra förklaringen på samma ord som Wikipedia också lyfter fram, nämligen det engelska ordet hot – het, som är en musikstil inom jažžen. Jag vill gärna leverera heta budskap som bränner under fötterna på dem som förtjänar det, och gärna vara het i mediadebatterna framöver. Jag gillar när det svänger, men inte när det gungar!

Störst går först, eller?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 22 Nov 2008 19:26:06 +0100

I trafiken har man fått lära sig att störst går först, eller hur? Man väjer gärna för en buss med sin lilla bil eftersom man inte vill bli mosad, eller för en cyklist om man själv är gångare. Och i politiken, där råder samma förhållanden om man inte kämpar emot!

När det Största Partiet i Alliansen talar, ska de andra inte bara lyssna, utan vördsamt räta sig därefter. Ordetgemensamhetär ett teoretiskt begrepp som är logiskt hanterbart, men knappast operativt gångbart, och definitivt inget att ta till sig emotionellt.

När det Mindre Partiet i Alliansen sagt sin mening, tar det Största Partiet fram bussen, kör över och backar tillbaka samma väg. Inga vittnen, inga handskakningar på att lagt ord ligger, bara ren och skär överkörning.

Politikens villkor är ibland svåra att förstå ens för dem som varit inne i den länge. Demokrati är ett statsskick – men utan praktisk demokrati innanför väggarna hos dem som bestämmer, är det svårt att övertyga väljarna utanför, att det är det bästa sättet att styra ett land.

Ledarskap är att kunna vara störst, men ändå ge plats åt andra personer och åsikter. Att kunna väja lite åt sidan, så fler kommer fram. När ska det Största Partiet lära sig det?

Organens dag eller kanelbullens?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 19 Oct 2008 20:58:46 +0200

Så gick den 18 oktober – den Europeiska Donationsdagen – lika obemärkt förbi som tidigare år. Debatten om thailändskan som inte fick en lever i tid, utan dog på grund av giftig svamp, har bleknat. Och kunskapen hos allmänheten att det står 600 personer på väntelistan för ett nytt organ, är liten.

Säkert är det så, att först när behovet uppstår för den egna personen, eller för en närstående, sätter man sig in i själva problemet med tillgången till organ. Just därför, känns det så viktigt att uppmärksamma frågan om organdonation genom att människor får möta mig och andra som genomgått en transplantation.

Genom att våga prata om lite mer viktiga saker som liv och död, och inte bara glättiga ämnen på släktkalas och arbetsplatser, kan vi alla åstadkomma en förändring. Det känns ofta som om kanelbullens dag och liknande kommersiella dagar är väldigt angelägna för svenskar i gemen? Kanske det är så därför att man just kan köpa en påse bullar till jobbet eller med hem – det funkar inte riktigt så på Donationsdagen!

Men inte vore det fel, att ta med en bunt donationskort till jobbet eller till familjen? Kanske det gör, att någon får leva längre och till och med får chansen att fira Kanelbullens dag ett år till?

Dansbandslåtar och EKG

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 05 Oct 2008 21:54:21 +0200

Just nu ute på turné varje måndag med utställningen ”Hjärta, smärta och hur död kan bli liv”, påminns jag åter om hjärtats symboliska betydelse.Hjärtat är ju egentligen bara en muskel som fungerar som pump, men som betyder så mycket mer.

Genom regelbundna sammandragningar pumpar hjärtat runt blodet i kroppen. När vi känner oss stressade, upphetsade eller på annat sätt upplever något som gör att hjärtat slår hårdare, så vet vi att det ändå är igång. Uttrycket om en okänslig person ”han har inget hjärta i kroppen”, handlar väl just om det, att kunna känna hur hjärtat slår – och gärna för något eller någon.

Många dansbandslåtar handlar om hjärta och smärta. Den goda känslan av att vara älskad, den smärtsamma av att inte mötas av samma känslor tillbaka som man har för någon annan. Människor lever sig in i texterna och känner med sångarna. Att känna, att få höra, se, smaka och dofta kärlek är det vackraste man kan få vara med om.

Inte är det dock känslan alltid som det går att lita på. Jag hade ju ett hjärta som inte kändes, men det visste jag inte om. Nu vet jag hur det känns när det slår och jag får det bekräftat lite nu och då med EKG. Det känns tryggt.

Vad är det med folk?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 28 Sep 2008 12:14:22 +0200

En tid tillbaka har jag undrat vad som tagit åt folk egentligen. Till synes vanliga människor tar sig för att döda andra i sin närhet på de mest skilda sätt, som om de överdoserat thrillers och skräckfilmer i åratal. Varför gräver man ner en person i en åker, eller slänger ner en annan i en gödselbrunn, till exempel?

Någonstans undrar jag om de människor som tar sig för att döda och göra sig av med kropparna själva verkligen fått vara barn någon gång med föräldrar som visade att de var älskade? Jag har svårt att tro, att personer som fått lära sig – och känna – sitt eget värde, skulle kunna göra något så vidrigt mot någon annan. Den finska skolmassakern är exempel på en ung man som hatade världen. Hade han skäl till det? Hur hade han själv blivit behandlad under uppväxten så att han till sist gjorde slut på sig själv och tio personer till? Jag vet inte, och oavsett det, kan inte handlingen rättfärdiggöras.

Antalet försåld psykofarmaca ökar ständigt. De psykosociala problemen är inte förbehållet några särskilda familjer; de finns överallt och har lite med inkomstnivåer eller boendemiljöer att göra längre. ”Bättre ett fat kål med kärlek – än en gödd oxe med hat” är ett ordspråk från Bibeln och Ordspråksboken som väl belyser vikten av det goda i det lilla sammanhanget.

Ibland finns inte orken att göra några större insatser. Men kanske det räcker att skicka det där mailet eller vykortet, eller ringa det där samtalet som en uppmuntran och en påminnelse att ingen är ensam. Det finns alltid någon som tänker på en. Problemet är att man faktiskt behöver se det oftare i handling…

Kan otydlighet också vara ett igenkänningstecken?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Wed, 25 Jun 2008 07:43:13 +0200

Med anledning av rapporterna som lagts fram till rikstinget, och de sviktande opinionssiffrorna, kan man fråga sig om partistyrelsens (PS) strategi ligger i att partiet ska vara så otydligt som möjligt; att det också kan vara ett igenkänningstecken på Kristdemokraterna?

Vart tog det sociala patoset vägen? Vart tappades det bort? Eller ligger det och skvalpar någonstans i en hårddisk, men får inte komma fram?

Jag har inget svar på den frågan, men däremot törs jag säga, att många med mig hade inte deltagit i partiets arbete under så många år, om inte just fokuset på människovärdet, omsorgen om de svaga i samhället och möjligheten att vara en röst för dem som inte kan tala för sin egen del, hade varit det viktigaste.

Förutom att de rapporter som läggs fram till rikstinget saknar mycket av ovanstående, är det förvånansvärt dåliga rapporter - och slutsatser. Eller förslag för vidare arbete. Det finns ingen tydlighet i vem som ska göra vad, det blandas friskt mellan riksdag och kommun och allt däremellan.

Var verkligen partistyrelsen närvarande när rapporterna släpptes igenom? Eller tänkte man att ombuden inte märker bristen på engagemang och tydlighet, om de bara godkänt det hela? Jag har inte svar på det heller, men hoppas att få det.

Missunnsamhet i debatten om vårdnadsbidrag

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 11 Mar 2008 21:07:53 +0100

Nu är vårdnadsbidraget i fokus igen. Då vädras fördomarna om föräldrars förmåga att ta beslut om sina barns omsorg. Aldrig blir väl familjerna så omyndigförklarade som i den debatten!

Det värsta är nästan de som är uppe i talarstolar och på insändarsidor talar om hur det egentligen ligger till: Borgarna vill stänga in föräldrar och barn, kedja dem innanför kökets väggar och förbli där tills barnen åtminstone fyllt 18 år!

Denna retorik är fascinerande. Särskilt med tanke på de senaste decenniernas inlåsningspolitik från vänsterkanten där barnen ska lämnas in på offentlig institution – förskola/skola för att uppfostras, och möjligen hämtas ut efter studenten!

Föräldrar ska ta ansvar säger man när barnen är tonåringar. Ja, hade föräldrarna anförtrotts ansvaret redan från låg ålder hade det säkert följt med upp i åldrarna. Att vårdnadsbidraget kan bidra till en mindre stressig tillvaro för familjerna, trots sämre ekonomi, därför att det endast gäller för barn upp till tre år, förbiser man gärna.

Jag hade mina barn på dagis, jag hade inte själv någon större valfrihet. Men jag önskar den gärna till andra.

Nyårslöften? Nej tack!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sat, 29 Dec 2007 14:21:19 +0100

På årets sista dag ska man ha funderat ut vad som kan tänkas vara ett lämpligt löfte att avge inför det nya året. För sig själv eller för familjen. Eller är det egentligen för några andra, de där löftena är till? För visst borde bantningen ha kommit igång för länge sedan för ens egen skull, för att inte tala om att minska på alkoholen eller sluta med rökningen.

Jag tror inte på att man kan sluta eller börja med någonting utan att ha en grundlig motivation för det. Att man tror att det gör nytta på något sätt. Men att göra en uppoffring för andra som ändå inte kommer att bry sig, är långt ifrån den slags uppoffring som kan göras där den känns för en själv och förvandlar ens inre.

Min mamma har många gånger berättat om den gång när hon var sju år och skulle flytta med sin familj till annan ort. Hennes bästa lekkamrat Inga ville ge henne en avskedspresent och då sade Ingas mamma: Du ska ge så det känns! Vad är det finaste du har?

Inga hade en docka hon var mycket rädd om, och hon visste att det skulle kännas ordentligt om hon gav bort den. Men hon gjorde det!

Idag, 70 år senare, har de fortfarande kontakt trots många flyttar och händelser i livet. Ingas mamma förstod att gåvan från Inga till Margit skulle bli ett minne för livet.

Nyårslöften om att bli en bättre människa eller ge mer till välgörenhet eller vad det kan vara, säger inget om det verkligen känns hos dig eller inte, om de inte förvandlas till handling. Och det kan inte bara ske en gång, för året är långt! ”Låt din inre människa förvandlas dag för dag” – det är ett löfte från Bibeln att vi kan få göra. Det köper jag gärna eftersom det gäller året om.

Värdekonservatismen är död — leve kristdemokratin!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 30 Jul 2007 08:46:49 +0200

Långt ifrån alla som väljer att bli medlemmar, eller att rösta på ett parti, sätter sig in i dess grunder. Vilken ideologisk förankring har politiken? En och annan har vaknat upp över det den här sommaren när det handlar om Kristdemokraterna. Man har ”känt efter” vad som känts ”rätt” i de politiska frågorna, men inte insett att ska hjärna och hjärta fungera tillsammans, bör det också ha sin förankring i partiets grunder.

Politiken måste ständigt ifrågasättas, så att den inte går ifrån grunderna; i kristdemokratins fall de kristna värderingarna. Men den stora missuppfattningen är, att kristdemokratin skulle vara en konservativ – eller värdekonservativ – ideologi när den i själva verket är en dynamisk politisk kraft till förändring, inte bevarande och stagnation.

När Per Hallström den 24/7 skriver i tidningen Dagen i besvikelse över Kristdemokraterna, att det inte finns något värdekonservativt parti att rösta på i valet 2010, så hoppas jag att det är så! Däremot hoppas jag att kristdemokraterna internt kan enas om den ideologi som redan finns i principprogrammet och föra politiken mot nya segrar utifrån det. För en gemensam bild av kristdemokratin som sådan finns inte idag.

Jag har känt mig som ’den ropande rösten i öknen’ när jag i flera års tid har påtalat att det finns åtminstone tre olika grupperingar inom partiet där också sympatisörer utanför tillhör. Abortdiskussionen på rikstinget blottade dessa skillnader tydligt. Det är självklart att med den stora medlemstillströmning som partiet haft de senaste tio åren, att utbildning och samtal kring de ideologiska frågorna skulle varit självklara i varje lokalavdelning, för varje folkvald kristdemokrat. Dels för att kunna föra kristdemokratisk politik och inget eget ”påhitt”, dels för att kunna diskutera med andra om vad vi står för.

Nu står vi här med ”våra tvättade halsar” och skördar frukterna av den försummelsen. Låt oss nu ta mellanvalstiden som är kvar att komma tillrätta med bristerna på kunskap och förståelse.

Skavsår och ömma tår i debatten

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 19 Jul 2007 14:49:43 +0200

En del av den minoritet av medlemmar och andra som jag kallat för fundamentalister har hört av sig; andra har nog inte förstått att det är dem jag menat. Andra har känt sig trampade på tårna utan anledning – som mig veterligen inte stått på barrikaderna med vare sig slagord, bilder eller osmakliga argument. Men när man kritiserar sammanblandning av politik och religion, då skaver det både här och där…

Det mest inkonsekventa inlägget i media (hitills) kom den 18/7 från Olofsson i Växjö, som dragit ut till försvar för de rikstingsombud som inte höll med partistyrelsen – och resten av ombuden, ska tilläggas. ”Det har alltid varit lättare att sitta på åskådarbänk och kommentera än att vara på spelplan” säger han i en replik i SvD. Oj, oj, oj, pojkvaskern vet inte vad han snackar om!

Han kan komma igen när han också fått förtroendet att få det dryga hundratalet uppdrag jag haft för partiet, ungdoms- och kvinnoförbunden. För att inte tala om, när även han fått vara med om en hjärttransplantation, fött barn, eller något annat livsavgörande, och ända vara fortsatt engagerad. ”Gunthers vilja till att misskreditera sina motståndare är starkare än längtan till samförstånd inom partiet” säger Olofsson vidare. Ja, med tanke på hans egna goda (?) vilja till samförstånd och hans omdömen om mig i tidigare artikel så blir ordspråket ”med sådana vänner behöver man inga fiender” plötsligt väldigt levande.

Jag anser fortfarande, att omdömeslösa talare på rikstinget samt demonstranter utanför, har gjort partiet stor skada. Det vore klädsamt, om man förstod, att rikstinget är partiets skyltfönster utåt. Vad folk ser och läser därifrån, är den bild som partiet får leva med oavsett om vi tycker att den stämmer. Där har alla ett ansvar, vare sig man är medlem eller ej.

Vad gör vi åt det parallella rättssamhället?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 02 Jul 2007 22:32:23 +0200

Löpsedlarna skrek ut idag att en kantor mördats. Rubriker i tidningar och på nätet talade om att fler kvinnor våldtagits och att det är fortsatt hög beredskap i England för eventuella terrorattacker. Vad är det med världen egentligen, kan man undra. Har våldet ökat eller är det medvetenheten om det som händer, som gör att vi tar det till oss? Och allt våld som utövas, men som aldrig anmäls?

De flesta som begår brott får troligen sona det på ett eller annat sätt, men det som kan skrämma mig ibland är det parallella rättssamhälle som håller på att växa fram mer och mer och där polisen inte blir inkopplad – eller i alla fall inte får den information som behövs för att gripa de skyldiga. Det talas om hämnd, revansch och respekt bland unga män och vuxna. Respekt för vad mer än den egna familjen; och vad har de i så fall gjort som kan rättfärdiggöra att det blir en evig cirkelgång av aldrig avslutade skymfer och faktiskt kriminella handlingar genom hot och våld?

Jag talar inte om ett annat land eller ens en annan stad: Det förekommer dagligen i Sverige, i Trollhättan. Senast häromveckan blev en man knivhuggen och förd till sjukhus, men vägrade tala med polisen om vad som hänt. Förut har det talats om stölder i skolan, hot via e-mail och sms och så vidare, där många inblandade mår dåligt men inte vågar prata med andra utanför familjen eller gänget.

Civilkurage behövs överallt. Information måste våga ges till myndigheter, och vittnesskydd måste ges till fler. Händelsen med kvinnan som vittnat och trots polisövervakning ändå misshandlades, får inte upprepas. Barn och ungdomar måste ha förtroende för vuxna och att de vågar ta itu med saker utan att själva råka illa ut. Rättssamhället måste upprättas så brott och straff går hand i hand – så inte straffen uteblir men brotten består.

Hur länge kan man sitta inne?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 14 Nov 2006 08:19:51 +0100

Att man ska få ett straff för en kriminell handling man begått är det ingen som tvekar över. Men hur länge ska man vara inlåst om man är psykiskt sjuk lagöverträdare jämfört med en person som fått fängelsestraff?

Antalet personer som dömts till rättspsykiatrisk vård ökar för varje år. Samtidigt saknas platser för att det kommer ut för få patienter därifrån. Kommunerna tar inte sitt ansvar för sina medborgare – att skapa egna boenden med tillsyn dygnet runt anses vara kostsamt och besvärligt att hantera – och det blir då enklare att låta personerna vara kvar på rättspsykiatriska klinikerna. Frågan är dock om det är samhällsekonomisk nytta eller nytta för den enskilde? Eller ingetdera?

Ett stort och varmt tack!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 21 Sep 2006 10:29:18 +0200

Även om jag inte nådde målet, att bli en av 349 riksdagsledamöter, är jag nöjd över min valkampanj! Jag har fått nöjet att möta så många intressanta, arbetsamma och entusiastiska människor, lärt mig mycket och fått sprida kristdemokratiska budskap.

I vilket annat jobb kan man få göra studiebesök på så skiftande verksamheter som förskolor och en firma som specialiserat sig på att rengöra avloppsrör? Vart skulle man hitta så engagerade personer som hittat "sin" grej att göra i livet, om det är att tillverka en sak eller arbeta med människor, som i uppdraget som politiker?

Jag vill fortsätta arbeta för ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter även om det nu inte blev i riksdagen. Hoppas att du som läser detta också vill det. Och du som hjälpt mig i min valkampanj med att dela ut foldrar eller sagt vänliga ord om mig - ett stort och varmt tack!

Känner du dig trygg?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 12 Sep 2006 21:09:20 +0200

Nu och då rapporteras om personer som utsatts för brott, där ingen utomstående vågat ingripa, trots att de sett vad som håller på att hända. Ett undantag var två killar som häromveckan cyklade ikapp en väskryckare, och som hjälpte polisen att kunna gripa honom.

Att allt fler under senare år fått för sig att "sköta sig själv och skita i andra" på ren svenska, ska vara en framkomlig väg för ett bättre Sverige, är det nog få som tror på egentligen. Vad är det för samhälle vi vill ha framöver? Är det ett samhälle där vi är rädda för att öppna dörren, gå ut på kvällen eller ta ut pengar på bankomaten?

Oavsett om det beror på rädsla eller ren likgiltighet,måste detta enligt min mening förändras. Alla hamnar vi någon gång i en situation där vi behöver hjälp av andra. Den gyllene regeln är därför värd att tänka på även fortsättningsvis! Självklart betyder där de ideella krafterna oerhört mycket för att sprida känslan av glädje över att finnas till hands för någon annan.

Göra eller förstöra?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Fri, 25 Aug 2006 14:55:55 +0200

I valrörelsetider finns det en hel del egoister! Då tänker jag på dem som inte främst för fram sin egen politik eller gör några större egna insatser utan antingen sätter krokben för dem som åstadkommer saker, eller förstör valaffischer, material med mera.

Den första gruppen är de som syns ibland men aldrig tillräckligt. Och om de gör det, sker det på andras bekostnad. Den andra gruppen är mer praktisk - de förstör på olika sätt, utan till synes mål och mening.

Den viktigaste när man är engagerad i samhällsfrågor borde vara: Vad kan jag göra? Inte vad alla andra ska eller borde göra. Det sätter den enskilda människans värde i fokus; både den som kan åstadkomma en förändring och den som är i behov av en förändring men som kanske inte kan tala för sin egen sak. Så göra eller förstöra, det är frågan.

Tåg för alla?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 18 Jul 2006 10:51:57 +0200

Efter att ha åkt tåg fler gånger än jag kan räkna, ensam eller tillsammans med först små barn som sedan blivit tonåringar, hyser jag en slags hatkärlek till SJ. Kärlek till ett miljövänligt sätt att resa och 'motvilja' till det som inte fungerar.

Senaste händelserna: En treåring lämnas kvar på en station och får se föräldrarna åka iväg, en lokförare kör på en älg vilket gör att ett helt tåg med flera hundra människor inte får mat eller kan gå på toaletten på flera timmar. Och att det återigen är ståplats på sträckan Göteborg -Stockholm därför att kommunikationen inom SJ inte fungerar.

Eller olika priser på samma sträcka så när man som förälder skickar sina barn själva att åka, och köpa biljett på tåget, vet man aldrig om pengarna räcker eller om de riskerar att bli avslängda efter halva sträckan. Blir det dessutom förseningar så har det hänt att tågpersonalen inte tydligt informerat barnen om det finns annan anslutning att tillgå vid tågbyte, eller vad som händer. Hur kan det bli så många signalfel, lokfel och andra fel? Jag vågar inte tänka tanken på hur det skulle se ut om flyget fungerade på samma sätt...!

Jag vill ge SJ följande goda råd:

Ha alltid en ifall-att-plan om nu tåget blir stående. Vad hände med de små tetrakartongerna med vatten som fanns förut? Det kan inte kosta så mycket att åtminstone kunna ge folk vatten.
Se till att resenärerna får en ersättning med en gång om det blir fel - och med en självklarhet. Alla har inte ekonomiska möjligheter att ta taxi eller äta ute helt oförberett. Eller för all del att kunna äta på tåget också, särskilt barn och tonåringar.
Förse tågen vid längre sträckor med tågvärdar som endast har till uppgift att serva resenärerna med praktiska saker som behöver lösas. Och som kan fungera i familjevagnarna, som de var tänkta från början.

Att vara SSUare verkar inget kul

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Mon, 03 Jul 2006 09:56:17 +0200

Det finns ett talesätt som säger att "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Låt oss hoppas att det inte är sant för de flesta av oss! Men jag undrar när jag hör att SSU:s sommarläger på Gotland går ut på att förstöra för Allianspartierna.

Har de så tråkigt annars i SSU, att de måste planera för att sabba för andra politiskt aktiva? Jag har lärt mig, att när man känner att man är i underläge, ökar behovet av att trycka ner andra. Och visst - förmågan att se andras goda sidor när man själv inte känner någon större medvind - det krävs en kraftansträngning för att säga något gott.

Det besynnerliga med SSU och moderpartiet är att man hela tiden talar om hur stora man är, och vad mycket bra man åstadkommer. Då finns det bara en förklaring på detta - det måste vara oerhört tråkigt att vara medlem där och DET kan ju knappast vara en uppgift för Alliansen att lösa.

Att lova runt och hålla tunt

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Fri, 23 Jun 2006 14:32:59 +0200

Man ska hålla det man lovar, fick jag lära mig när jag var liten. Själv har jag, liksom många andra, svårt med nyårslöftena, medan andra typer av löften är synnerligen viktiga att hålla. Inom politiken, till exempel.

När det blir valår rinner fantasin till hos partierna. Vad var det nu som väljarna efterfrågat på senaste tiden? Vad kan vi lova nu för att få de röster vi behöver? Särskilt det största partiet har lätt för att lova runt och hålla tunt! 10 000 vårdplatser och 10 000 platser för äldre i gruppboenden har blivit 5 000 färre var, och inga fler.

Men hur många av väljarna utvärderar sina politiker? I media finns många tester, där man kan se vilket parti man sympatiserar mest med. Kanske det vore värt att kolla upp de lokalt förtroendevalda också, för att se om man sympatiserar med deras insatser under mandatperioden? Vad lovade de, och vad gjorde de för att det skulle bli verklighet?

Vet vi vad vi firar på Nationaldagen?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Tue, 06 Jun 2006 07:58:40 +0200

Eftersom den svenska skolan noga aktar sig för att lära ut vilken kultur och religion som detta land har stått för de senaste hundratals åren så undrar jag om vi vet vad vi firar på Nationaldagen den 6 juni?

Vi får ju nämligen inte stöta oss med folk! Vi måste nogsamt vaka över att inte fira skolavslutning i kyrkan eftersom det kan finnas någon med annan religion. Eller att bara laga och äta svenska husmanskost för det kan väcka anstöt hos någon som inte äter vare sig kött eller blodmat.

Jag är rädd för att vi får en generation svenskar som varken vet ut eller in vad som är våra egna traditioner. För det handlar inte om att inte visa respekt för andra människor från andra länder, traditioner och religioner. Det handlar om att ha en respekt för det vi kan kalla vårt kulturarv.

Att midsommarfirande vid Siljan med "små grodorna" och knätofsdansuppvisning är bland det svenskaste man kan vara med om. Att köttbullar och smörgåsbord inte är något att skämmas över utan ska fortsätta bjudas på för utländska gäster! Och inte minst - att sjunga "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan är väl faktiskt ett av de vackraste minnen man kan ha?

Skillnaden mellan djur och människor suddas ut!

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Sun, 28 May 2006 18:08:24 +0200

Läste som hastigast att det är synd om hästar som får vara ensamma eftersom de är " sociala varelser". De är måhända flockdjur och trivs därmed i sällskap med andra hästar, men är det verkligen synd om dem som är ensamma?

Jag tänkte direkt på alla de gamla människor som på grund av ålder och handikapp inte kan gå ut själva eller får besök så ofta som de skulle önska. Det sägs ibland att djurskyddslagarna är bättre, därför att de reglerar att djur ska få vistas ut med regelbundenhet, vilket inga lagar säger om gamlas rätt till frisk luft och promenader.

Men blir detta förslag om gemenskap för hästar en verklighet i lagtext, då undrar jag över vilken syn på människan som har fäst sig i svenskarnas sinne? Är hästar, kor, hundar och vad-du-vill viktigare och mera värda än människor? Har Disney-andan så totalt sänkt sig över oss att vi inte längre ser skillnaden på människor och djur, då är vi illa ute.

Hur roligt är det att bli gammal?

penilla@keryx.se (Penilla Gunther) — Thu, 11 May 2006 09:36:43 +0200

Varför verkar det som om många verkar tro att bara för att folk blir gamla, att de tappar all lukt, smak, syn och övriga sinnen? Efter att ha testat maten på två olika matsalar senaste veckan känner jag behov av få någon att ta ansvar.

Allra först: Maten var god, rentav jättegod! Men HUR den serverades var väl det som gjorde största intrycket. Varför är det inte självklart att det också SER trevligt ut vid disken där maten tas? Eller för all del, att personalen bemödar sig om att agera som på vilken restaurang som helst - tacka för betalningen, önska trevlig måltid osv.

Man talar så mycket om 40-talisterna, vilka krav de kommer att ställa på äldrevården. Jag tror att min generation, 60-talisterna, inte kommer att ställa mindre krav, tvärtom. Vi är vana att gå ut och äta lunch, att kunna välja olika slags mat varje dag, från olika länder. De flesta tycker också om att äta i sällskap med andra, vilket vi kristdemokrater talar om när det gäller både gemenskapsboende och hemtjänst. Matintaget har betydelse för hälsa och välbefinnande, därför måste ansvariga för äldrevården titta mycket mer på vad de gamla får för slags mat och i vilken omgivning.

Sällskapet i dessa två matsalar jag fick prova var det inget fel på. Men hur många andra gamla på andra platser har varken god mat eller trevligt sällskap utan får ta det som erbjuds. Och bara för att man blir gammal ska man inte behöva vara tacksam för vad som helst, eller?