Någonstans undrar jag om de människor som tar sig för att döda och göra sig av med kropparna själva verkligen fått vara barn någon gång med föräldrar som visade att de var älskade? Jag har svårt att tro, att personer som fått lära sig – och känna – sitt eget värde, skulle kunna göra något så vidrigt mot någon annan. Den finska skolmassakern är exempel på en ung man som hatade världen. Hade han skäl till det? Hur hade han själv blivit behandlad under uppväxten så att han till sist gjorde slut på sig själv och tio personer till? Jag vet inte, och oavsett det, kan inte handlingen rättfärdiggöras.

Antalet försåld psykofarmaca ökar ständigt. De psykosociala problemen är inte förbehållet några särskilda familjer; de finns överallt och har lite med inkomstnivåer eller boendemiljöer att göra längre. ”Bättre ett fat kål med kärlek – än en gödd oxe med hat” är ett ordspråk från Bibeln och Ordspråksboken som väl belyser vikten av det goda i det lilla sammanhanget.

Ibland finns inte orken att göra några större insatser. Men kanske det räcker att skicka det där mailet eller vykortet, eller ringa det där samtalet som en uppmuntran och en påminnelse att ingen är ensam. Det finns alltid någon som tänker på en. Problemet är att man faktiskt behöver se det oftare i handling…