Politiken måste ständigt ifrågasättas, så att den inte går ifrån grunderna; i kristdemokratins fall de kristna värderingarna. Men den stora missuppfattningen är, att kristdemokratin skulle vara en konservativ – eller värdekonservativ – ideologi när den i själva verket är en dynamisk politisk kraft till förändring, inte bevarande och stagnation.

När Per Hallström den 24/7 skriver i tidningen Dagen i besvikelse över Kristdemokraterna, att det inte finns något värdekonservativt parti att rösta på i valet 2010, så hoppas jag att det är så! Däremot hoppas jag att kristdemokraterna internt kan enas om den ideologi som redan finns i principprogrammet och föra politiken mot nya segrar utifrån det. För en gemensam bild av kristdemokratin som sådan finns inte idag.

Jag har känt mig som ’den ropande rösten i öknen’ när jag i flera års tid har påtalat att det finns åtminstone tre olika grupperingar inom partiet där också sympatisörer utanför tillhör. Abortdiskussionen på rikstinget blottade dessa skillnader tydligt. Det är självklart att med den stora medlemstillströmning som partiet haft de senaste tio åren, att utbildning och samtal kring de ideologiska frågorna skulle varit självklara i varje lokalavdelning, för varje folkvald kristdemokrat. Dels för att kunna föra kristdemokratisk politik och inget eget ”påhitt”, dels för att kunna diskutera med andra om vad vi står för.

Nu står vi här med ”våra tvättade halsar” och skördar frukterna av den försummelsen. Låt oss nu ta mellanvalstiden som är kvar att komma tillrätta med bristerna på kunskap och förståelse.