Mycket få av oss kände väl egentligen vår utrikesminister, men hennes död fick oss att känna samma sak: Mycket av det vi gör betyder inte så mycket när det kommer till kritan. När det kommer till det väsentliga i livet – födelse, död, högtider, katastrofer, bröllop – då är vi ganska likgiltiga inför det andra runt omkring. Det är som om man förvånas över att livet ändå går vidare?! Frågan förtjänar dock att ställas med jämna mellanrum; utan att katastrofen hänger runt hörnet. Vad gör jag som egentligen betyder något för mig själv, för de jag älskar och för dem som förtjänar en bättre värld att leva i men som inte har den egna förmågan att kunna göra något?! Kanske vi också förtjänar att få ett uppmuntrande ord lite till mans oftare, så att alla får känna den där speciella glädjen som man bara får genom värmen från en medmänniska…