Jag frågar mig varför män alltid kommer i försvarsposition när jämställdheten kommer på tal?! Varför börjar man ursäkta sig, eller tala om ”att man faktiskt försökt få med fler kvinnor men att de inte vill vara med i styrelsen” osv. Varför lägger man ner mer energi på att vidmakthålla strukturer och gamla arbetssätt än att just få med kvinnor som kan ge ny energi åt själva styrelsearbetet?! Vare sig det är självständiga kvinnor som vet vad de vill vara med i och inte ”köper” att vara med i ett sammanhang där man inte kan göra sin röst hörd. Eller om det är kvinnor med dålig självkänsla som inte vill vara med för att man inte tror att man kan påverka - oavsett måste arbetsformer och arbetsklimat vara det som attraherar i ett uppdrag. Det påverkar både kvinnor och mäns hälsa om känslan finns att man har inflytande. DÅ vill alla vara med!